Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

Innehållsrik: Fakta

[Utdrag ur Fånga Bilden, kapitlet Bildtänkande; sid 4 av 6]

Bildtankuppslag06JAG SKA VILLIGT MEDGE att ibland är objektiva fakta förmedlade i bild precis vad läsarna letar efter. I synnerhet i fackpress som går på djupet i sina ämnen. Där används ofta bilder för att förmedla fakta som skulle varit klumpigare att beskriva i text. Till exempel bilder som åskådliggör hur någonting är konstruerat. Även inom konsumentjournalistiken förekommer ofta rena fakta­bilder som läsaren kan använda för att få ren information om produkter.

Exempel på klok användning av faktabilder kan man också hämta från vanlig nyhetsjournalistik. Då kan det till exempel handla om hur en efterspanad brottsling ser ut, ett intressant föremål från en arkeologisk utgrävning eller karaktärs­dragen hos en ny framavlad hundras. Många bilder från olycksplatser är också faktabilder i den meningen att de är tagna i syfte att visa till exempel hur en brand såg ut eller vilka skador ett oljeutsläpp orsakat.

Som vi var inne på tidigare så ligger skillnaden mellan faktabilder och intrycksbilder i fotografens avsikter, inte i hur läsaren uppfattar dem. En kall, registrerande faktabild från en mordplats gör ett betydligt starkare intryck på läsarna än de flesta intrycksbilder. En faktabild är aldrig ointressant om ämnet förmår att engagera av egen kraft.

PROBLEM MED FAKTABILDER uppstår först när de används i fel sammanhang. Det gör de ibland när ovana fotografer ska ta bilder till tidningen och inte riktigt vet vad de vill åstadkomma. Då kommer de ofta tillbaka till redaktionen med rena faktabilder, proppade med detaljer.

En grupp japanska politiker som besöker ett svenskt ålderdomshem i studiesyfte blir ett gruppfoto taget utanför entrén. Faktamässigt råder ingen tvekan om vad som hänt – tolv prydligt klädda japaner (fyra kvinnor och åtta män) har varit vid Solgårdens ålderdomshem. Det tråkiga är att bilden inte berättar någonting alls om hur de upplevde besöket. Eller om hur de boende på hemmet reagerade. Ingen glädje, inget allvar. Bara en grupp människor som står rakt upp och ner och tittar in i kameran.

En textmässig motsvarighet till den sortens malplacerade faktabilder skulle nog närmast vara det kronologiska referatet: ”Mötet började med att ordförande Sven-Ove Nilsson hälsade alla välkomna…”. Det är som om journalisten varit för osäker för att välja ut någonting att fokusera på, så för säkerhets skull innehåller berättelsen så mycket fakta som möjligt, staplade på varandra. Det blir upp till läsaren att bedöma vad i materialet som är viktigt och inte. Fast då behövs det ju strängt taget ingen journalist, det är bara att publicera protokollet tillsammans med en gruppbild av styrelsen.

Det säkraste tecknet på att man är på väg att ta en faktabild är att den bildmässiga berättarglädjen går på sparlåga. Det är ett tecken som tyder på att man kanske håller på att avbilda något istället för att berätta något.

Om man upptäcker det, att man faktiskt står och tar en ren faktabild utan att riktigt vara medveten om det, måste man fråga sig om det är bra eller dåligt. Det kan man reda ut genom att besvara två frågor:

1. Är informationen i bilden så intressant i sig att jag vill vidareförmedla den direkt till läsarna?

2. Om jag inte tar den här bilden, kommer läsarna att sakna informationen den skulle ha givit?

Om du svarar ja på någon av de här frågorna, ta bilden. Beslutet om publicering kan du skjuta upp tills vidare. Om du däremot svarar nej på båda punkterna så ska du mentalt ställa om så att du koncentrerar dig på att berätta om känsla, attityd och atmosfär istället. Det vill säga din normala utgångspunkt när du går in i rollen som bildjournalist. Kom ihåg grundregeln: Fakta berättas bäst i text, känslor i bild.

Bildtankuppslag07DET ÄR INTE BARA JOURNALISTER som riskerar att fastna i ett strikt faktatänkande som inte lämnar mycket plats för intrycksbilder. Chefredaktörer, redaktionschefer och redigerare kan också ha en väldigt faktaorienterad bildsyn som påverkar vilka bilder som publiceras i tidningen.

Varje redaktion värderar bildinnehåll på sitt eget sätt, men generellt kan man nog påstå att ju närmare redaktionen befinner sig sina läsare, desto större vikt läggs vid faktaredovisning i bildmaterialet. Lokal­tidningar och föreningspress har ofta en bild­policy, skriven eller oskriven, som går ut på att läsaren tydligt ska se så många människor som möjligt. Tanken på tidningen som ett kollektivt familjealbum ligger inte långt bort. Många fotografer kan berätta historier om redaktionschefer som refuserat bra bilder för att de inte visat tillräckligt många skarpa ansikten.

Tanken bakom det sättet att se på bilder är att alla läsare ska ha så stor chans som möjligt att se någon de känner på bild i tidningen. Det sägs vara bra för försäljningen.

Eftersom jag inte sysslar med marknadsföring vet jag inte vilka vetenskapliga belägg som finns för att mängden igenkända ansikten står i korrelation till antalet sålda tidningar. Däremot vågar jag hävda att en alltför mekanisk syn på bildens funktion kan vara förödande ur ett journalistiskt perspektiv. Levande bildjournalistik har så mycket mer att ge än returinformation.

Det är ju tur att inte artiklarna värderas efter hur många ortsbor som nämns med namn i texten. Vad skulle bli kvar av journalistiken?

Sidöversikt:
• Bildtänkande: Inledning
• Uttrycksfull: Bilden som blickfång
• Innehållsrik: Bildens berättelse
• Innehållsrik: Fakta <- Du är här.
• Innehållsrik: Intryck
• Ärlig: Bildens trovärdighet

Kommentarer är avstängda.