Bildradion

Podcast om fotografi med Göran Segeholm

När upphör ett porträtt att vara ett porträtt?

| 11 kommentarer

På många mindre dagstidningar för fotograferna ständiga diskussioner med chefer som lever efter devisen att varje läsare ska se en bild av någon de känner en gång om året. Detta är det överordnade målet för bildjournalistiken. Det leder bland annat till den lustiga situationen att en fotograf som bevakar, säg en konsert, kan få bakläxa för att ha riktat kameran mot scenen istället för ut mot publikhavet. Att det i den miljön är otänkbart att publicera ett porträtt där man inte ser vem bilden föreställer säger sig självt.

I ljuset av detta är Lars Lindqvists porträtt av american football-spelaren Carl-Johan Björk i dagens DN befriande i sin respektlöshet. Bildens huvudmotiv är Björks skugga, av Björk själv syns i stort sett bara en del av benen. Bilden är roterad 90 grader så att skuggan är lodrät och idrottmannen vågrät.

Men jag är inte säker på att publiceringen är någon vidare bra reklam för friare tänk inom bildjournalistiken. När jag börjat läsa texten är jag mer intresserad av det frimärksstora ansiktsporträttet än av den skruvade skuggbilden, som jag har svårt att se vad den har att göra med ämnet. Fanns det inget intressantare att berätta? För mig handlar bilden mer om fotografi än om amerikansk fotboll.

Ingen skugga över fotograf Lindqvist. Detta är en redigeringsfråga.

11 kommentarer

  1. Har själv skrivit lite om min syn på porträtt.
    Läs här: http://thomasnordbor1.blogspot.com/2007/06/i-en-orange-agfakartong.html
    T.
    Ps. Kul med en ny blogg att följa.

  2. Håller med om allt i ditt blogginlägg. Porträtt är lätt och svårt.
    Jag återkommer till ämnet vad det lider.

  3. Kul att du använder ordet ”imageporträtt” för de beställda bilderna, det handlar ju oftast om det, att bygga en offentlig bild av en person.
    Senast idag såg jag att fotografen Mikael Leijon hade två olika kategorier porträtt på sin hemsida. ”Porträtt” respektive ”Affärsporträtt”. Träffande beskrivningar även det.

  4. Tror det är viktigt att skilja på uppdragsrelaterade bilder/porträtt och s k privata bilder.
    mvh
    T.

  5. Apropå Lars Lindqvist bild till den svenske amerikanska fotbollsspelaren så tycker jag att bilden fyller sitt syfte alldeles ypperligt.
    Extra skönt att DN väljer den som dragarbild istället för porträttet som förmodligen hade valts av nio av tio tidningar.
    Den lilla bilden kan du se varje vecka. Den stora ser du bara ibland – och kommer ihåg den.
    Och uppenbarligen framkallade den en känsla som i alla fall en fotograf känner någon gång per år – förvirring över att ha hamnat på efterkälken i utvecklingen.
    Bra Lars, mera sånt. Strunta i de osynliga fotografreglerna (som att ett porträtt alltid ska tas framför en slät vägg med någon detalj hängande i gyllene snittet).
    Bygg om, bygg rätt.
    Välkommen till oss här i framtiden, Lars.

  6. Kära Snöa inte in er
    Du får det att låta som om någon försökt trycka till Lars Lindqvist. Jag försäkrar att så inte är fallet, jag tycker att Lars är duktig. Och jag står för att det finns något befriande i bildvalet, precis som jag skrev i inlägget.
    Men det jag diskuterar är inte bilden i sig, utan bildens funktion för mig som läsare av artikeln om Carl-Johan Björk. Att jag minns en bild betyder väl inte automatiskt att den är rätt i sitt sammanhang?
    Förvirrad? För det mesta. Jag har funnit att det är en oundviklig biverkning av reflektion.

  7. Det som slog mig när jag först träffade Carl-Johan Björk var hans kroppshydda. Ett riktigt muskelknippe. Med tanke på hans position och uppgift i laget så är hans storlek en väsentlig del i varför han nu får chansen i Green Bay Packers.
    Eftersom jag inte hade chansen att hänga med på hans träning så valde jag att porträttera honom som jag gjorde.
    Jag tycker att bilden funkade bra som dragarbild pga att den visar en av hans viktigaste egenskaper på planen, hans storlek.
    Den är rå, det är hans spel också. ”Jag tar ingen stryk jag ger bara”.
    Men jag håller med Göran om att porträttet fyller en mycket viktig funktion. Villkoret att dra på ”den skruvade skuggbilden” var att även det glada porträttet skulle vara med.
    Men som sagt det är inte bilden i sig vi skulle diskutera här utan dess funktion för läsarna. Och visst det finns garanterat något mer intressant jag kunde ha visat. Det är det som är så gött med foto, att man alltid vill göra det bättre nästa gång.

  8. Tack för inlägget Lars, kul att höra om förutsättningarna kring jobbet. Jag blir påmind om hur vanskligt det är att snacka om enskilda bilder innan man känner till när, hur och varför de är tagna. Men å andra sidan blir det väldigt tyst om man inte gör det.
    Bildkombinationen skugga+litet porträtt funkar bättre på webben än i tryck. En del av anledningen till att jag reagerade på artikeln i tidningen var att ansiktsporträttet var i frimärksstorlek, mindre än på webben.
    Som en sidnotering tycker jag att det finns mycket att säga om klyftan mellan större och mindre tidningar, eller mellan storstad och mindre orter om man så vill, vad gäller synen på stillbildens roll inom journalistiken.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.