Bildradion

Martin von Krogh, Moa Karlberg och Göran Segeholm Foto: Martin B Nagy

Tredje omgången av Göran med vänner på Fotografiska drabbades av vissa teknikproblem, den här gången var det projektorn som strejkade. Men the show must go on, med eller utan bilder. Moa Karlberg och Martin von Krogh var kvällens gäster.

Särskilt två punkter är extra intressanta i det här samtalet. Den ena är Moas reflektioner kring skillnaden mellan att sikta mot hjärnan eller hjärtat, och den andra är Martin von Kroghs erfarenheter hur tungt det personliga berättandet väger inom den skandinaviska bildjournalistiken.

Maja Larsson, den duktiga illustratören som du kunde lyssna på i avsnitt 43, var där och antecknade på en surfplatta i sin sköna bild-mindmap-stil. Stort tack till Maja för att hon delar med sig, fungerar alldeles utmärkt som ett minnesstöd.

Som vanligt: Stort, stort tack till alla som kom och lyssnade. Jag hoppas att ni förstår hur betydelsefullt det är. Det gör det roligare, lättare att få bra gäster och är väldigt motiverande. Så jag hoppas att lika många dyker upp under hösten också, om samarbetet med Fotografiska fortsätter.

Podcast: Ladda ned mp3 (Längd: 57:41 — 39.6MB)

Ur Hannah Modighs serie Sunday Mornin’ Coming down.

Andra installationen av Göran med vänner på Fotografiska i Stockholm.

Mina gäster är Håkan Elofsson (världssämst på marknadsföring, han har inte ens en hemsida) och Hannah Modigh.

När jag med föga framgång försöker få Håkan och Hannah att dela min ångest inför en viss typ av fotouppdrag är det bland annat detta exempel jag hänvisar till. Bokmärk gärna bloggen Dagens lokaltidningsbesvikelse, det är den värd för alla som är intresserade av bildjournalistik på gräsrotsnivå.

Bilden på Amelia Adamo i garderoben, som vi pratar om, ser ut så här:

Podcast: Ladda ned mp3 (Längd: 57:57 — 39.8MB)

På onsdag spelar vi in podcast igen. Då blir det Göran med vänner på Fotografiska. Ämnet är intuition, och gästerna är Håkan Elofsson och Hannah Modigh. Håkan är kanske inte världens bästa marknadsförare av sig själv, men vi är många som följt honom genom åren. För mig var han en av flera förebilder som plåtade för gamla tidningen ETC, när redaktionen förnyade bildjournalistiken i slutet av 70-talet och början av 80-talet.

Hannah Modigh är än så länge mest känd för utställningen och boken Hillbilly heroin, Honey. Sedan dess har hon gjort mer, och då tänker jag främst på projektet Sunday mornin’ comin’ down.

Samtalet spelas som sagt in och blir ett podcastavsnitt, men om du har chansen att komma förbi istället så gör det. I jämförelse med podcasten blir det mer nerv och fler bilder. Och så kommer du en dag om 20-30 år kunna skryta med att du en gång lyssnade på Hannah Modigh live när hon ännu var i början av sin långa karriär.

Ett intressant samtal blir det, och spännande inblickar i det intuitiva sättet att arbeta.

Onsdag 3 april alltså, klockan 19:00 på Fotografiska. Observera att det är en halvtimme tidigare än förra gången.

Jag tror att jag vet vad det beror på att nästan alla som heter Göran talar lite segt. Jag tror att vi har fått våra namn för att våra föräldrar ville att vi snabbt skulle växa upp och bli VD:ar i något av Sveriges 500 största företag. Vi blev tidigt lillgamla och en aning smådryga (fråga vem ni vill som kände mig i barndomen). Ett långsamt tal användes för att lägga ut rökridåer och mörka våra mer rastlösa sidor.

Tack för länktipset, du anonyme bildradiolyssnare.

Nej, nu måste jag gå och träffa min terapeut.

På måndag träffar Bildradion illustratören Maja Larsson, som också är en flitig fotograf och ligger bakom sajten Fotosöndag. Avsnittet lägger vi ut på tisdagen.

Bara så ni vet.

Tänk dig ett Bildradion-avsnitt på temat Fotografera för livet med ett par intressanta gäster. Till exempel Christer Fjellman, som delvis fotograferade sig tillbaka till livet efter en stroke, och Stina Brockman som under många år använt fotografi som ett sätt att hitta till ljuset och göra livet meningsfullt när det sett som mörkast ut. Och så tänker du dig att detta är live, och istället för att lyssna genom hörlurar när du hänger tvätt så sitter du på Fotografiska, kanske med en god kopp te eller ett glas vin i handen.

Well, ungefär så kan man beskriva Göran med vänner, som är en ny programpunkt i Fotografiskas kalendarium. Var fjärde onsdag klockan 19:30, med början onsdagen den 6 mars.

Om du är i stan, kom förbi och lyssna på premiären vettja.

Så jag stöter ihop med begåvade Theresia Viska, och eftersom vi inte är i Tyskland (kanske måste du lyssna igenom avsnitt 42 för att fatta den referensen) frågar jag henne hur hon mår. Och hon ser bara så glad ut. Genuint jätteglad. Stalltjejsglad. Allt är jättebra med Theresia, men allra bäst just den här dagen är att en fotostudent någonstans skickat henne intervjufrågor, och en av frågorna lyder ”hur mörkt är ditt mörker?”.

Därför skiner Theresia som en sol, och jag förstår henne så jävla väl. Det är skönt när människor anar ens tyngd.

Visst är det sorgligt när du tänker på dig själv som en människa som går genom livet med en kamera i handen, men du fotograferar inte. Det är alltid något litet småskit som ska göras först – en toalettsits som ska bytas ut (jag lovar, det gör APONT när skinnet på baksidan av låret kläms fast i den osynliga sprickan när man ska resa sig upp), en räkning som ska betalas och det sorgligaste av allt:  ett avsnitt av en teveserie som ska ses klart.

Om inte ens självbild som en fotograferande människa ska bli ett jävla skämt så måste man rycka de där timmarna ur trivialiteternas käftar, STJÄLA dem om så nödvändigt. Man må nedkämpa sina lama ursäkter och bara göra’t. Jag säger som min vän Serkan: Jag har hittills aldrig ångrat att jag tog några timmar för att gå ut och leta bilder. Oaktat resultatet.

Tänk på att det kunde ha varit så mycket värre. Du kunde ha haft en hund. Ut fem gånger om dagen, minst ett par timmar sammanlagt. Nej förresten, det är en STOR hund du kunde ha haft. Make that tre timmar.

Eftersom du inte har en stor hund så är det i princip tre timmar som du har tillgodo, varje dygn. Samlar du ihop det över en hel vecka så kan du vara ute och fotografera TJUGOEN timmar varje vecka. En dryg halvtidstjänst. Det är din rättighet.

Sedan är det ju märkligt att en av de mest produktiva människorna i varje fall i mitt facebookflöde, illustratören Maja Larsson, faktiskt tycks ha en hund. En riktig alltså. Så det är ingen ursäkt att du inte har tid att fotografera eftersom du har en stor jävla hund av kött och blod som du måste gå ut med. Tvärtom. Från dig förväntar jag mig inget annat än storverk.

(Denna text är OBLIGATORISK läsning för alla mina fotoelever, oavsett om ni går på Högskolan i Jönköping, Fojo i Kalmar eller Fotografiska i Stockholm. Det kommer på provet!)